Född FAIKare...

Vi ses.

Lika som bär?

Fast sen visar Olle hans verkliga natur.





Vi ses.

Förintelsen minnesdag

Idag är det Förintelsen minnesdag - den dag då vi minns och hedrar de som föll offer för nazisternas systematiska mördande under det andra världskriget. En dag då vi lyfter engagemanget hos alla som bekämar intolerans, rasism, främlingsfientlighet, kränkningar och antisemitism. En dag då vi minns, hjälps åt att minnas och påminner varandra om att detta brott mot mänskligheten får vi inte glömma. Det får inte hända igen. Och ändå händer det.

"Förintelsens minnesdag är viktig som en påminnelse om att brott mot mänskligheten också sker i vår egen tid." Carl Bildt

Joost Lakmaker överlevde Auchwitz och kommer på torsdag och fredag för att föreläsa på Nobelgymnasiet. Och det är inte utan att jag är nervös. Jag har fått äran att välkomna honom och sedan äta lunch med honom efter den första föreläsningen. Jag är så fylld av respekt och så hedrad...

Det här är så stort.

Foo Fighters och Led Zeppelin

Det här klippet hittade jag på Mattes sida



Tack Matte - vilka rysningar.

En brynäsare i fiendeland

I slutet av 70-talet, när jag var en sisådär tio år, så fick jag följa med min kära idrottsförening till Göteborg för att se Västra Frölunda möta Brynäs i Scandinavium. Jag hade tidigt blivit (villigt) hjärntvättad av min norrbottniske kusin och redan då slog mitt hjärta en massa extraslag för hjältarna från Gävle. Att min storebrorsa höll på ärkerivalerna Leksand hade nog också en stor del i den kärleken vid den tiden. Jag hade lärt mig en del namn och spejade ner mot isen för att förhoppningsvis få en glimt av vad som stod på ryggen - Tord Lundström, Stig Salming (brorsa till Börje) eller "Krobbe" Lundberg.

Jag kände mig ensam i min kärlek där jag satt på läktaren i Scandinavium - alla de andra höll ju på Frölunda - men jag lät mig inte tryckas ned för det. Och vilken glädje det blev - när Brynäs gjorde mål så hördes min barnröst ropa "JAAAAAAA!" från läktaren, folk vände sig om och tittade surt (tror jag). Min första Brynäsmatch slutade i lycka och med en vinst med två mål mot ett. Och kärleken till den underbare snabbskrinnaren Mats Näslund tog sin början. Vilken kung på isen. I tankarna följde jag senare med honom över till NHL och Montreal Canadiens. Och gissa om man blev sur och bitter när han valde Malmö istället för Brynäs när han kom tillbaka till Sverige. Svikare var ett ord som låg väldigt nära till hands. Fast det gick över... Jag kom fram till att denne hockeylirare var alltför bra för att slösa negativ energi på.

1994 flyttade lille Magnus till fiendeland - Färjestadland - Håkan Loob-land - Surmulen-Tommy-Samuelsson-land. Folk frågade ibland vilken hockeyspelare man tyckte var bäst och om man svarade Teppo Kivelä så följde oftast ett meningsutbyte typ det här:

"Teppo Kivelä???"
"Ja... Forward i Brynäs!"
"Brynäs??? Gillar du Brynäs???"
"Det är väl självklart. Och du?"

Oftast slutade hockeysnacket där, såvida jag inte droppade namnet Håkan Loob, då brukade samtalspartnern skina upp och säga: "Såg du jämt dragningen han gjorde jämt mot Micke Renberg jämt då på sporten jämt igår?" "Jo...", harklade jag ur mig, "han är en riktig bra ishockeyspelare." "Guuuuuuuuuuuuuu´ va´ bra han är.", tyckte personen, "Jag bjur jämt på en läskeblask!"

Missförstå mig rätt. Jag tycker om Färjestad. Jag gillar deras spel och deras lirare - dåtida och nuvarande (eller ja - dåtida i varje fall) - spelare som Looben, Rundkvist, Errki Laine och Håkan Hermansson. Jag minns speciellt ett tillfälle då min nuvarande arbetskollega och dåvarande studiekompis Christer hade tagit med mig på hockey. Färjestad mötte Luleå och jag fann mig själv ståendes i Färjestadklacken. Riktigt, riktigt kul. Stämningen mellan Luleklacken och Färjestadklacken blev dock lite hätsk ett tag så polisen ställde sig emellan klackarna. Fast när det var pausvila så gick polisen och drack kaffe och då fick Färjestadklacken gå in till Luleklacken och köpa korv. Hur lugnt som helst.

Förresten såg jag aldrig slutet på matchen. När det var fem minuter kvar så stod det klart att Luleå skulle vinna. Då ville inte Christer vara där längre.

Nå... En Brynäsare i fiendeland... Det är väl rätt ok - fast man får stå ut med lite gliringar då och då. Det är därför, mina kära vänner, jag verkligen passar på att glira tillbaka när vi (äntligen) vinner.

Vi ses och då troligtvis inte i Färjestadklacken.

Förresten så måste jag berätta om den gången min gode granne kom och frågade om jag ville låna hans säsongskort. Brynäs skulle gästa Löfbergs Lila Arena och då tänkte han på lilla mig. Gladeligen tackade jag ja och gick dit. Efter tre minuter stod det tre noll. Jag funderade på att gå hem - men tänkte sen att sån är ju inte jag. Att stötta sitt lag i med- och motgångar är min paroll. Brynäs revanscherar sig, spelar bättre och reducerar. I pausvilan kommer grannen (som är matchvärd) och ger mig ett program och lite snask och bänkgrannen småsneglar lite smått. Då kan jag inte låta bli utan säger småleende: "Så är det när man håller på Brynäs - då får man grejer."

(Färjestad vann matchen med 3-2 ifall ni undrar.)