The Sickness Part two

Man fortsätter att vara sjuk. Influensa? Jag vet inte. Man får hoppas att det inte är det. Hosta, huvudvärk och allmänt ledbruten. Stretching? Jo, tjenare...

Man har i varje fall klarat av några enkla sysslor. Man har slagit ett slag för miljön och frostat av frysen. Nu slipper kylskåpet kämpa sig igenom isen i frysen för att generera kyla. Jag trodde i min enfald och i mitt teoretiska tänk att isen i frysen härbärgerade kyla. Men tydligen är det så att den då behövde bruka mer energi för att behålla kylan. Eller? Jag vet inte. Learning all the time. Jag hittade inte någon infrusen mammut i varje fall.

Sen har man fixat lite rättvisemärkt kaffe - Zoega Hacienda - ganska gott. Tyvärr vill mina smaklökar inte riktigt uppskatta kaffe i detta nu. Rättvisemärkt kaffe är ett kaffe där det garanterat är så att arbetarna på det kaffeplantage inte blir utnyttjade på olika sätt. Bland annat får de en lön och det förekommer definitivt inget barnarbete. Rättvisemärkta varor är markerade med loggan som syns här till vänster... Hrmm... Höger. (Tack Pata) I Sverige finns det idag cirka 50 varor som är rättvisemärkta. Bland annat kan man finna - förutom kaffe - choklad, te, bananer och glass, för att nämna några. Läs mer på deras hemsida - klicka på loggan.

I övrigt strömmar In Flames ur högtalarna och jag är sugen på att spela Texas Hold'em.

Vi ses.

Jaha... Då var man sjuk då!

Jag blir aldrig sjuk... Eller rättare sagt: Jag får aldrig feber - inte någon sån där som ligger på en 38.5 och man svettas i floder. Men jag får alla de andra symptomen - jag är allmänt borta, ledbruten, huvudvärk, dåsig och hostig. Men ingen feber. Termometern envisas med att stanna på 37,2 och man får det här meddelandet från den att man kan gå till jobbet. "Du är inte sjuk!" skriker den. Det är här det dåliga samvetet kommer in. I vår lutherska vardag sägs det i princip att om man inte har feber så kan man gå till jobbet. Eller? Och jag får dåligt samvete när jag inte går till jobbet och då inte har ett bevis på att jag är sjuk. Ett bevis som talar sitt tydliga språk: "DU HAR FEBER - DU KAN MEDDELA JOBBET ATT DU HAR 38 GRADERS FEBER. Det enda jag har att visa upp är trötta ögon, risig andedräkt, ett verbalt konstaterande att jag har ont i lederna och huvudvärk. Att jag är trött bortom det normala och att jag hostar. Men ingen feber.

Jag ringde jobbet och det dåliga samvetet knackade på fönstret och mimade: "Du är ju inte sjuk." Då uppbådade jag den största viljestyrka som jag kunde i mitt sjukliga tillstånd - visade fingret till mitt samvete och sade tjurigt: "Det är jag visst det - även om jag inte har feber!"

Som väl är har man ringt mamma och fått bekräftat att även hon aldrig får feber. Hon blir bara sjuk... Även Linda nämnde att människor har olika kroppstemperaturer - en del har inte de givna lutherska 37,2 grader som kroppstemperatur.

Nå! Nog om det.

Vi ses helt enkelt.

En helt underbar film

Vandrade stilla upp till biblioteket på Nobelgymnasiet i fredags. Kanske skulle man hitta några filmer som vi kunde titta på i helgen. I vanliga fall så har biblioteket ett digert utbud, men denna dag verkar det som varenda elev har nyttjat den härliga servicen att få låna en schysst rulle. Men det fanns några kvar. Med mig hem fick jag: Parfymen, Underbara älskade och...

Det levande slottet - En helt underbart vackert tecknad film. Jag tänkte så smått att den antagligen inte skulle vara något att ha. Men å andra sidan stod det på baksidan att den var älskad av... Ja, äldre folk. Det levande slottet handlar om Sofie - en ung tjej - som sköter om sin hattbutik i en liten stad. Det är på gång att bli krig i landet och när styrkorna mobiliseras så stöter Sofie på två soldater, som börjar antasta henne. Hon räddas av trollkarlen Hauru och blir förälskad. Sofie blir sedan förvandlad till en 80-årig gumma av Haurus dödsfiende Ödeshäxan och Sofie bestämmer att hon måste lämna staden för att söka hjälp. På sin resa efter hjälp och samtidigt förstå sitt öde så hamnar hon i Haurus levande slott.

Baserad på Diana Wynne Jones bok Trollkarlens slott.

Fem hårdrockstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Söndagskoll

Trött som en... stork... (?) Jag var och tog ett par tre pilsner igår och har tydliga känningar idag. Trött som attans och en liten huvudvärk som man inte blir av med. Vad sjutton... Man börjar bli gamm... äldre... Eller beror det på att man på senare tid sovit otroligt gott, lagt sig i tid och så och att när man är ute och nattvakar får betala direkt för detta? Eller var det den där kvalitetstequilan som Max bjöd på som är boven i dramat?

För att bota tröttheten gick jag och en glad och pigg Linda till stan för att besöka skyltsöndagen. Och oj!!! Nu börjar det verkligen lacka mot jul. (Brukar förresten inte skyltsöndagen vara vid den första advent? Eller... Jag vet inte.) Nå... Det var knökatjockt på stan. Vid ett tillfälle travade vi in på Mitt i City och blir stående. Ingen av oss reagerar nämnvärt utan vi blir bara stående. När vi efter ett par sekunder börjar registrera att det bara är barnvagnar framför oss. Alltså - föräldrar med barnvagnar. Då inser vi att det är en kö. Och inte vilken kö som helst. Utan kön till tomten. En riktigt lång sådan. Huvva!

Dagens höjdare var i varje fall brunchen på Legends. Om man är lätt bakis och sugen på salt och fett så är det ett perfekt ställe att besöka. Äggröra, korv, ost och skinkpaj blev den primära måltavlan. Nyttigheterna på mittenbordet fick definitivt stå åt sidan. (Jag tog några gurkor och rödlök.) Som avslutning - plättar, sylt och grädde, chokladpudding, kaka och kaffe. Mumma.

Vi ses.

Nu måste jag läsa!

Tomas Tranströmers diktning har stått i min hylla och samlat damm alltför länge.

Nu är det fasen-i-mig dax!!!

Lyssna!

Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Vi ses.

Moment 22 av Joseph Heller

Då var man äntligen klar med den...

Min vän Björn kom för en tid sedan med den briljanta idén att vi ska forma en bokklubb. Resten av gardet blev eld och lågor... Vi läser en bok och sedan samlas vi och samtalar kring den, avnjuter lite god mat och god dryck och trivs. Jajemen, en bländande idé. Efter lite mailande fram och åter så enades vi kring den gamla antikrigsklassikern Moment 22 av Joseph Heller. För egen del tyckte jag att det var ett gott val, då boken har legat på min "måste-läsa-lista" väldigt länge.

Öppningen är klockren - eller rättare sagt - de första två meningarna.

Det var kärlek vid första ögonkastet.
Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom.

Härligt. Bra. Men sedan...

Moment 22 i boken handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Och när man ansöker om frikallelse så antas man vara livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Och den som är galen... Ja, den ansöker ju inte. Det blir alltså ett typ av cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad. En paradox... En motsägelsefull sanning...

De första 100-150 sidorna är en plåga. Ett virrvarr av personer susar förbi. Man har inte en chans att få grepp om dem - samtidigt som Heller driver det byråkratiska hårklyveriet till sin absoluta spets. När man tycker att det börjar likna lite sans och vett - eller rättare sagt - Heller börjar berätta en historia - då avslutas kapitlet och det hoppas över till nästa byråkratiska hårklyverimoment. Det är efter ca 150 sidor som båten slutar kränga och svänga och det börjar bli en viss linje i historien. Men den är inte intressant... Den blir aldrig det...

Kan det vara så att det cyniska i boken inte chockar oss längre. Vi möter så mycket cynism idag så att vi knappt märker den. Den har blivit en del i vår vardag. Kan det vara så? Vad synd i så fall. Vad hemskt.

Vi ses.

Våga vägra att inte vägra snooze

Ett av flera underbara ting. Att på morgonen få ligga kvar i sängen och morna sig... Larmsignalen på telefonen ringer - man trycker på snooze och ligger kvar. Sträcker lite på sig... Och somnar om.

Sen larmar telefonen igen.

"Vafan!" tänker man. Jag snoozade ju nyss. Det är något fel. Jag trycker på snooze och somnar om.

SEN LARMAR TELEFONEN IGEN!

Nu snackar vi konsekvens här. Orsak-verkan. Om man trycker på snooze, så kommer larmet att ljuda igen. Exakt nio minuter senare. (Varför nio?) Man är ju inte direkt en raketforskare på morgonen. Den logiska (och enkla) orsak-verkan-tanken slår en inte. Man drabbas av trafikstockning i hjärnan och har otroligt svårt att koppla ihop den ultimata tanken bakom telefonens agerande:

Larmet är till för att du skall gå upp och det är du själv som sagt till det att göra som det gör.

Vilken underbar uppfinning. Snoozen alltså... I varje fall nu... På kvällen. Timmar ifrån nästa världsmästerskap i snoozning.

Vi ses.

Stockholm var jädrigt kallt

För någon månad sen damp det ner en inbjudan i min brevlåda... Jag skulle få åka med Folkteatern Järnet till Stockholm och se på teater. Resa, kost och logi inkluderat. Jag blev jätteglad. Även om jag inte satt min fot på gjuteriet sedan sist då jag var med i Katarina Blums förlorade heder så var jag inte bortglömd. En misstanke dök dock upp i mitt huvud. En misstanke om att de skulle köra någon form av "operation övertalning" för att få mig att göra någon form av comeback. Jag slog tanken snabbt ut hågen - de tyckte att jag skulle vara kvar, men SÅ jädra bra var jag inte. Jag kollade snabbt upp om Hågge skulle med och försäkrade mig om att han och jag skulle bo ihop. Man vill ju vara trygg och känna att det inte är en vilt främmande människa man ska bo med. Huvva... Hemska tanke! Med det gjort så tackade jag gladeligen ja.

Nå... Teaterdags i Stockholm. Boende på Långholmen. Det gamla fängelset som nu är omgjort till vandrarhem. Tänk om dessa väggar kunde tala. Och förresten... Tydligen gjorde det. För en i sällskapet hade påhälsning på natten. Steg hördes och kedjor rasslade. Hur häftigt som helst. "En jädra ljudslinga!" menade hon som hade fått påhälsningen. "Inte då!" menade vi andra. Jag själv kände en viss besvikelse över att man inte fått en påhälsning. Jaja, tuff i efterhand kan man ju vara.


Don Juan i Soho var målet för vår resa. En pjäs där Björn Kjellman spelar DJ - en kvinnoälskande rikemansunge. När en kvinna är avklarad ger han sig snabbt på nästa. Där jakten i sig är häftigare än målet. En ganska OK pjäs. Kvällens överraskning var när Björn Kjellmans DJ står helt naken med ryggen mot oss. Man hann att tänka att han snart skulle gå av scen. Då vänder han sig om. Där står han - barfota över hela kroppen - i kanske trettio sekunder. Björn Kjellman... Pelle Svanslös!

På hemresedagen så kommer man på idén att vandra över Västerbron till Kungsholmen. Plinga på Petters dörr och köra en riktig överraskning. Då var han i Uppsala. Sicken flopp. För jädra synd.

I övrigt var Stockholm jädrigt kallt. En annan hade bara mäktat med att ta på sig sin golfjacka och glömt den tjocka tröjan. Brrrr.

Vi ses.

Klockan är 07.10...

...det är måndagmorgon.

Jag tittar ut genom fönstret och av någon anledning tänker jag på Irma Schultz då hon sjunger om en stad som vaknat.

Vi ses.

Det har varit paus i landet höst...

Det har varit lov - höstlov... Det kom perfekt - klockren timing - som ett brev på posten. Vila, vila, vila... Jaså? Inte? Jaha, fortbildningsresa till Stockholm. Jamen varför inte. Stockholm är ju trevligt. Alla andra dagar om året. Missförstå mig rätt. Jag gillar Stockholm... Men staden lider av en åkomma som jag inte riktigt orkar med. Staden lider av stress. Och stress och höst fungerar inte riktigt för mig. Det var intressant och trevligt, men...

Istället så kan jag berätta om en annan resa.

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Alltså... Då man reser söderöver ner till det vackra Skaraborg med målet Falköping för ögonen. Och ser hur olika saker och ting som man möter när man passerat kommungränsen i ett ögonblick förändras... Hur landskapet förändras... Hur den lilla staden förändras...

Min käresta sitter i passagerarsätet bredvid mig och hennes frågor, kommentarer och åsikter förändrar staden jag vuxit upp i. Helt underbart. Att få visa Falköping för henne fyllde mig med en viss stolthet. "Kan vi kolla Breidablick?" frågar hon. Jag tar en snabb sväng till höger och far uppför Scheelegatan och struntar helt och hållet i mitt primärmål - Ströget. Det får vänta. Väl däruppe får vi naturligtvis ta del av en underbar utsikt. En utsikt som jag inte sett på länge. Jag menar... Jag har sett utsikten - men jag har inte SETT den...

Falköping förändrades. Vecklades ut som en origamifigur - blev annorlunda, fast ändå samma. Varje gata vi körde på, varje krök vi svängde runt förändrades. Fantastiskt.

Vi ses.

En helt vanlig kväll på Paris Metro